EU:s kommissions ordförande José Manuel Barroso upplever några hektiska veckor just nu. Han slåss för sitt fortsatta politiska liv!
I veckan har han utfrågats av de olika politiska grupperna i EU-parlamentet (EP) och berättat vad han vill göra om han blir omvald som ordförande ytterligare fem år.
Egentligen skulle Barroso ha utsetts redan i juli, men det kunde inte de politiska grupperna i EP enas om. Flera av kollegerna var osäkra, andra ville rösta nej, medan en stor grupp önskade någon form av programförklaring, innan beslutet skulle tas.
Önskemålet är nu uppfyllt.
Igår utfrågades han i vår grupp. Jag tyckte att han klarade sig riktigt bra. Han var tydlig och engagerad.
De konkreta löfena var få. Dock lovade (nästintill) han oss att inrätta en kommissionärsportfölj med särskilt ansvar för mänskliga rättigheter och anitidiskriminering.
Flera i vår grupp har varit kritiska mot att Kommissionen agerat svagt mot bland annat medlemsländer som brutit mot grundläggande fri- och rättighter; som HBT-lagstiftningen i Litauen, pressfriheten i Italien, romernas situation i flera medlemsländer, flyktingpolitiken för att nämna några exempel.
Inför vår hearing hade Barroso författat ett policydokumnet om hur han ser på Europas utmaningar. Hans tankar landade med en duns på mitt skrivbord, ett dokument om 40 sidor.
Omfånget och vagheten i skrivningarna gav något åt var en av oss.
Dubier om Barroso
Man må ha sina dubier om Barroso, men han är den enda kandidaten och föreslagen av samtliga 27 stats- och regeringschefer vid toppmötet i Midsommar. Också de socialistiska ledarna!
Den stora kristdemokratiska, konservativa gruppen vill ha Barroso. De vann EU-valet i juni och Barroso tillhör ju deras politiska familj.
Och ingen annat namn har hittills kommit fram. Det mumlas i korridorerna, men hittills har jag inte hört något riktigt seriöst motförslag.
Socialisterna har ingen annan kandidat och verkar mest vilja blockera valet av Barroso. Dessutom verkar den nya socialistgruppen slicka sina sår efter ett riktigt dåligt val i länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien.
Visst skall EP:s roll respekteras, och det är viktigt att processen med att utse en kommission sker i öppenhet. Och visst kan Barrosos förträfflighet diskuteras. Men samtidigt får vi parlamentariker vara försiktiga så att vi inte tar oss maktbefogenheter som fördragen inte ger oss möjlighet till.
EU-parlamentet har inte rätt nominera kandidater till Kommissionen. Den rätten har endast medlemsländernas stats- och regeringschefer.
Parlamentet skall därefter godkänna eller avvisa förslaget.
Själv har jag därför svårt att förstå dem som argumenterar för att dra processen i långbänk, för att tala med Fälldin. Jag hade gärna sett att EP avgjort Barrosos öde redan i juli.
Om det är något Europa behöver just nu med massor av utmaningar - ekonomisk- och finansiell kris med ökande arbetslöshet, klimatfrågan och FN:s Köpenhamnsmöte i december, migration, människohandeln och den ökande brottsligheten, ett nytt regelverk för den finansiella tillsynen.
I denna situation med ett nytt parlament, en utgående kommission och ett Lissabonfördrag i stöpsleven i väntan på en ny folkomröstning på Irland, står EU utan en fungerande ordförande i Kommissionen.
Det skadar hela Europa att vi inte kan klara ut viktiga frågor utan att inlåta oss i en maktkamp mellan institutionerna.
Alde splittrad
Den liberala gruppen var oenig om tidplanen för hanteringen av Barrosos kandidatur.
Men jag tror nog att det finns en majoritet, som kan ge honom fem år till.
Hans programförklaring är luftigt formulerad, men han har en del konkreta förslag om att förbättra och stärka relationerna mellan Kommissionen och parlamentet, som säkert gör en del kolleger mer villiga att rösta ja till Barroso.
Han lovar att den nya Kommissionen skall inrätta nya kanaler för att ge parlamentet mer insyn och nya möjligheter till dialog mellan de båda institutionerna. Bland annat föreslås en mer alert frågestund, där vi parlamentariker tidigt skall kunna kräva svar av Kommissionens ordförande. Jag tror han tänker på de livliga debatterna från Westminster i London.
Dubbel omröstning för Barroso?
Jag hoppas att vi kan enas om att rösta om Barroso nästa vecka i Strasbourg. Gruppledarena träffas just nu.
Vår grupp ville se en omröstning, även om flera efterfrågade ytterligare erkännanden från Barroso.
Vi hade också en lång diskussion om EP skulle behöva rösta två gånger på Barroso, en gång enligt Nice-fördraget, en enligt Lissabon-fördraget (när/om det gått igenom).
Här står jurister mot varandra. En del hävdar att så måste ske, andra inte.
Själv tror jag det vore olyckligt om EP skulle tvingas godkänna Barroso två gånger. Det skulle skapa ytterligare oklarhet om hans roll och leda till nya spekulationer om en alternativ kandidat.
Däremot måste självfallet den nya Kommissionen, förmodligen klar i december, i sin helhet godkännas av EP.
Ett omval av Barroso skulle göra livet lite lättare för den svenska regeringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar